Snöigt värre

Sedan i fredags eftermiddag vräker det snö ner från skyn. Så imorse pallrade vi oss ut hela familjen för att ploga och skotta. Guld att ha fyrhjuling med plogblad! Snön var härligt tung att få undan, speciellt vid in/utfart där det är mer eller mindre blötsnö.

Sedan hade vi all tid i världen att leka i snön! Vi byggde en snöstol och två snögubbar som döptes till mamma och pappa.

Vi får göra en repris imorgon också då snön fortsätter envist rassla ner.

Mamma, Mileon och pappa

Mileon skulle prompt sitta uppe på mamma snögubbe innan hon var klar.

Så här ser M ut för det mesta numer, han har inget annat än zombie, skelett, häxor och monster i hjärnan..... Ni blir väl rädda för honom? 

Väntan

Vi väntar. I mångt och mycket.

Vi kör på det impulsiva och bokar resa till värmen. Till det leende landet.

Nu väntar vi mera och räknar ner.

Mileons första flygresa! Woho!

Blir till att vänta

Jag ringde till RPC idag och fick tråkiga besked om att kliniken måste göra inskränkningar på att ta emot egenbetalande par för tillfället då det är sådant stort tryck nu med landstingsfinansierade par. För att de ska kunna hålla max 3 månaders väntetid så får de backa på att ta emot de privata just nu.

Slag i magen. 

De hade dåligt med personal just nu på laboratoriet och de mäktar inte med mer än vad de gör just nu. 

Känner mig just nu som en otålig bortskämd snorunge, är klart jag tycker de de som står i kö med landstingsförsök inte ska behöva vänta då privatbetalande vill göra försök. Mer att landstingen borde se mer till detta område, det blir ju inte mindre par som behöver hjälp av sjukvården för att få barn - statistiken påvisar desto fler varje år. 

Så nu är det bara att stå på "vänt". Det kryper i kroppen på mig att inte få några mer raka svar på när. Avskyr denna evinnerliga väntan. 

Förvånad?

Tyvärr inte. 12:e januari ringer jag för att beställa tid. De skulle skicka hem en kallelse. Någon kallelse har inte kommit. Jag blir rätt irriterad. Det slår aldrig fel när det gäller RPC i vårat fall. Jag blir besviken. Förhoppningen att köra på nästa cykel elimineras i denna farten. ("Fart" känns rätt fel ordval i och för sig)

Är inte alls nöjd med Ackis på olika plan men vi blir mer eller mindre tvingade att stanna kvar i och med donation. Endast universitetssjukhusen får hålla på med donation och närmast efter Uppsala är det Solna som har skrämmande kötider även för betalande par. Brrr.. det är så surt.

Så det blir spännande och se när de får tummen ur och får iväg en tid åt oss.

Jag låter klagandet få stå. Tänkte radera inlägget men shoot! #jag-är-en-gnällspik-utan-dess-like

Tyst lek

Mileon tjatade hål i huvudet på både mamman och pappan efter middagen. Bad honom gå upp på sitt rum och leka istället och efter lite om och men så gick han upp. Hörde han poa runt där uppe ett tag men sen var det tyst länge. Och alla vet att tystnad i kombination med barn är sällan bra.

Jag går upp och kikar. Då ligger Mileon nerbäddad i sin säng och sover djupt. Pluttkillen! Är hårt att ställa om till vardag igen.. så det var nog behövligt att slockna en timme tidigare. Men det känns konstigt att man nu inte har en kille som behöver hjälp med tandborstningen och läsa saga för. Man är en riktig vanemänniska!

Ska dock få på honom en nattblöja. Men avvaktar till han hamnat i djupsömn och nästan oväckbar.

Telefonkontakt

Nu idag äntligen kom jag fram på telefonkön OCH kunde vara tillgänglig när väl man blev uppringd! Hela förra veckan försökte jag ett par gånger om dagen men inte lyckats särskilt bra medans man själv jobbar och har själ telefonsamtal. Ja.. eller så har man inte ens kommit fram! Men det är man ju van vid när det gäller kliniken sedan tidigare.

De hade inte schemat tillgängligt för läkarna på kliniken så de skulle skicka en kallelse för tid. Då blir det läkarbesök för uppstart,  virusprover och sedan få uppfräschning av minnet utav sprutorna.

Nu är tummen ur och det är nu ingen återvändo. Jag har verkligen dragit på detta,  har så blandade känslor för detta. Men nu så. Det brukar alltid kännas bättre när man väl hoppat. Får se var vi landar?

Klass 2 varning

Igår började snön vräka ner. Det med blåsten gjorde att området blev klass 2 varnat av smhi. Vi höll oss inomhus hela dagen. Fyllde upp så vi hade vatten om strömmen skulle gå. Men det var lugnt hela kvällen och natten.

På morgonen så åt vi frukost och klädde på oss för att gå ut och ta reda på all snö. Cirka 30 cm snö kom alltså. Då är man glad att vi har fyrhjuling med snöplog och en snäll granne med traktor. Så det gick rätt snabbt att få undan allt så vi kommer iväg till dagis och jobb imorgon.

Vi åkte en kort tur med fyrhjulingen också och stannade en sväng hos Mileons ena dagiskompis. De var också ute för att ploga snö. Mileon ville inte alls stanna där, han föredrar att leka själv han!! Ha ha! Efter en stund började dem leka iallafall tills de blev osams. Nåja, de leker inte så ofta heller på dagis då de har helt olika intressen. Mileon är inte alls intresserad av fordon som är denna killes stora intresse.

Så det var den klass 2 varningen. Rätt skönt att bara vara här hemma. Vi känner oss alla tre trötta efter ledigheten. Om man nu kan vara trött efter ledigheten men men.. någon direkt ork har vi inte någon av oss. Hoppas det snart vänder!

Titta bakåt

Jag är så glad att jag bloggade såpass flitigt förr. Möjligheten finns att backa bakåt några år och minnas. Vet att jag verkligen försökte skrapa ihop lite energi efter Mileons nattning för att få ihop några rader som sammanfattade dagen. Eller skrev korta noteringar för att komma ihåg för att skriva om senare när bättre tillfälle gavs.

Är lite synd att takten trappades ned men saker bortprioriteras. Och lusten att skriva offentligt har gått i vågor.. Vänner som snappat upp bloggen under vägen och därmed slutade höra av sig för de ändå håller sig uppdaterade. Att man inte riktigt haft koll på vem som följer vårat liv,  balansgången vad man ska skriva/lägga ut..

Men har fått många fina vänner genom åren just genom bloggen. Vissa har jag ännu inte träffat men jag hoppas att våra vägar möts i framtiden!

Både för och nackdelar såklart med allt.

Vår väg till en liten familj. Sån väntan,  längtan och allt på spel och på sin spets. Detta roulettspel att inte vara garanterad ett pris. Jag minns när jag startade bloggen, bloggens namn... tänkte att det fick bära eller brista. Vi kanske aldrig skulle få en underbar gåva tillsammans. (Började blogga på underbargava.blogg.se 2008)

Men mirakel sker! Och inte bara för oss utan för många andra likasinnade kämpar. Tacksamheten väller över!

Hoppas vi kan få slippa nitlotterna i nästa runda. Få jackpott vore verkligen underbart :-)

På is

En klämdag. Jag kliver upp 5.30 och åker till jobbet. Jobbar 4 timmar och 25 minuter innan jag åker hemåt igen. Det kändes rätt skönt att få en kort dag som start på verkligheten. Är tyvärr mycket att göra på jobbet och allmänt kaos i mina ärenden. 

Hemma så äter jag och mina grabbar (som varit lediga idag) lunch och sedan hamnar jag på soffan under täcket. Jag tar en tantvila och vaknar bryskt upp när jag snarkar till. Typiskt! 

Klär på oss och går ut på sjön, isen är sisådär 10 cm tjock och den sjöng oroväckande illa och det knakade hejvilt överallt. Brrr.....  Kalla kårar, jag har grym respekt för isen. Kan inte ens slappna av när isen är riktigt tjock och blivit plogad för promenad/rally/hästbana. Nåja, Mileon åkte spark och maken åkte skridskor. Jag blev harig och vägrade åka. Sprang efter Mileon hack i häl och nojade mig istället som världens hönsmamma. Sjön är inte heller särskilt djup, men det kändes bra att se annat folk som rörde sig på sjön med på slutet innan vi gav upp för att fika. 

Hoppas min tantvila räckte så man orkar vara vaken ikväll för att krypa ned i soffan igen och titta på någon bra film. Jag har blivit så otroligt kvällstrött på min ledighet trots jag fått sovit bra. (Mileon var en hejare på att sova i fjällen!)