Nackdel..

..att vara sjukskriven är att man får mycket dötid, är inte tillräckligt stark att göra nyttigheter som städa o sånt. Så det blir stillsamma aktiviteter. Nackdel? Jag hamnar på internets vågor.. vågor som så ofta styr in mig på cancersjukas bloggar. Dum som man är läser man från början.. och 95% av alla slut är ett meddelande av anhörig med sorgsen kant.

Jag har tjutit och brölat i min säng hela morgonen, tårarna tar inte slut. Sorgen har ingen ände, intensiteten ökar i styrka och ångesten stryper sig runt mig. Mår illa, svettas.. Man tror att det är hyffsat lugnt inombords men så sprutar allt upp utan förvarning. Jag är rädd och rätt medveten om att jag inte hunnit sörja på rätt vis efter mamma. Det blev så mycket på en gång där. Jag är rädd och vill inte röra runt i grytan, det gör så fruktansvärt ont!!!

Bli mamma och mista sin egna mamma, det gick så fort. Önskar så mycket skulle varit annorlunda, att jag sagt saker på andra vis... kände mig så vilsen, så förvirrad. Ville dela mig itu flera gånger om.

Förbannade sjukdom, förbannade förlopp - så förjävla ovärdigt!!! Ilska och hat mot den lömska sjukdom min fina mamma fick, som kämpade tappert trots sin egna rädsla. Åh mamma lilla, vilka år... och så alla dessa stunder man försökte få till för att tanka närhet, ögonblick.. få samla på hög för att sortera in i hjärn o hjärtbanken.. man visste inte hur länge eller hur fort det kunde gå.

Det bekanta magontet kommer på besök.. längesen sist.. man minns mer än vad man tror..

klipp-e-ti-klippt!

Jag har hittat MIN frisör, hon kommer bli bokad av mig framöver. Så skönt o få lite luft i håret, och det ska vara lättskött - hon har klippt det som om det ser ut att det är massa produkter i håret vilket det inte är nu. Sånt gillas!

Det är uppklippt i nacken också. En mjukstart blev det denna gång, hon har massa bra idéer som vi ska spåna vidare vid andra tillfällen. Ser jag fram emot :-)

Underbart...

....när man har svårt att sova för man har för ont... hopplöst! :-(

I klorna..

Om en månad är jag i klorna på min arbetsgivare igen, hå hå ja ja! Det är verkligen med blandade känslor jag tänker på det. Jag trivs jättebra, dock vet jag att jag kommer sakna min fina kollega, resekamrat och syster som har fått ny tjänst på hemmaplan. Detta pendlande är verkligen baksidan med det hela, det är både bil, tåg och apostlahästarna som gäller för att komma till och från jobbet var dag. Långa dagar. Bävar mig för evigt pusslande med en make som jobbar skiftgång. Tur nog har jag möjlighet att kompa fram och tillbaka, och en chef som ska ha guldstjärnor för hon är så förstående och hjälpsam!

Nåja, det kommer bli otroligt givande att komma tillbaka. Dock skrämmer det mig också mycket att jag känner mig helt tappad bakom en vagn, sedan jag fick barn har mitt ordförråd blivit otroligt kasst - jag tappar ord och kommer inte på dem förräns när halva dagen gått. Känns otroligt lovande när man har mycket kontakt med andra både i talande o skriftlig form. Japp. Kommer nog få det hysteriskt roligt åt mig själv när dagarna är till ända på jobbet och man sitter på tåget hem och reflekterar arbetsdagen. Japp.

Och att ha helt nya rutiner, och så ska pappan rodda allt här hemma med lilleman. Laga mat, tvätta, städa, aktivera, handla, fixa och dona. Blir intressant tillvaro! Men det kommer gå fint, det vet jag! Grabbarna grus håller ställningarna medans mamman håvar in storkovan... eller hur var det nu? Många riksdaler pling pling rakt in på kontot! Rika som troll! Hå hå ja ja! :-)

Klipp klipp klipp!

Maken satte igång tänkarmössan för mig idag efter jag färgat utväxten. Han tyckte jag skulle klippa av håret kort, vilket jag funderat på av och till men inte fått tummen ur. 

Jag hittade två frisyrbilder och skulle tänka mig en kombo utav dem. Dock hintar jag bara en av frisyrerna ;-)

Får se om och när mina hårtestar faller, skojade med maken att det var han som sa det så han fick då ta saxen och köra igång! Men nää... vill nog låta en frisör fixa det åt mig isåfall.

Nu är bara frågan om jag skulle passa i så kort, och att håret vill vara med på noterna att stylas.. Tänka lite till helt enkelt!

Van Morrison

Sliter i hjärtat när jag hör Van Morrisons låt på Ernst.. Älskade mamma har så länge jag kan minnas njutit av hans låtar. Det påminner mig så mycket, får flashbacks och hjärtat kniper hårt. Saknaden är hemsk ibland. Det är som att livet tar stryptag om min hals.

Jag är så bitter, så arg...! Vill ha tillbaka min fina mamma. Få en kram och tokskratta som aldrig förr tillsammans med henne. Tårarna vill inte ta slut, jag är otroligt dålig på att visa hur jag mår. Det brukar bli explosion när det väl brister. Ensam. Alltid ensam.

Mileon sover just nu med Mormor Mu, kossan som han fick av sin mormor någon månad innan han föddes. Kossan som mormor grät i, innan hon lämnade över den till mig. Jag vet varför, och jag gråter igen. Det blev ju så... hon visste att hon inte skulle orka så länge till, att uppleva och få ge mjukisdjuret till sitt nya barnbarn själv. Finaste, finaste mamma!! Mileon säger varken farmor, farfar eller morfar. Men mormor. Det blev så naturligt att döpa kossan till Mormor Mu. ♥

Dumma sjukdom

..klart jag är i ett skov, om än mildare variant enbart för att värmen hjälper till. Dock är jag extremt känslig mot drag har jag märkt, mycket märkligt tycker jag själv då det inte är någon fibro eller liknande jag har utan en kronisk inflammation i urinblåsan??  Väderomslag är hemska med, då har jag oftast mer ont. Det vardaliga "onda" tar jag med en klackspark utan värktabletter, man är ju tvungen att lära sig med smärta. Tycker det är lite jobbigt att folk glömmer bort min sjukdom för den inte syns, jag har inte lika mycket ork, energi som andra alla gånger. 

Det som irriterar mig mest är att jag missar en massa roliga saker emellanåt pga min sjukdom, även om jag försöker att inte låta den behindra mig. Men när skoven kommer är det inte lätt, speciellt inte nu när man har lilleman också här hemma som kräver sitt.

Idag pallrade jag mig dumdristigt iväg till affären med plutt, rusade igenom sista biten för jag började känna av i låren - det är första känningen innan jag får krampattacker. Hann handla det mesta, men vågade inte gå hela vägen bort till trädgårdsavdelningen där jag skulle köpa markduk. Det får vänta helt enkelt, än kan jag ändå inte lägga ut någon duk då det inte är färdigskottat.

Nu är jag helt slut, det är dags för middag och sedan får jag hitta på nån bra lösning som passar mig o lilleman - för pappan är på jobbet till sena kvällen han :-)