Gott nytt år

Från det ena till det andra. När vi kom upp var det krispigt kallt ute och snön tyngde på alla träd. Sådär riktigt fjällidylliskt. Nu har det svängt om till plusgrader och det är isgata här vid stugområdet. Men vid töväder blir det bästa snöbollsvädret. Utanför stugan står nu en snöbollslykta som väntar på att få tändas vid skymning.

Pulkan går extra fort nerför backarna nu. Spännande för liten som älskar fart! Och nu går det ypperligt att gå på skaren. Mileon går hellre uppe på diket än på vägen när vi är ute och promenerar.

Så är snart detta året till ända. Undrar vad 2015 har att erbjuda..  Jag har mitt nyårslöfte att hålla för mig själv, för mitt bästa. Sen tänker inte jag avge fler på andra plan.

Ser gärna att vi kommer ut på solresa som familj. Få modet och krafttaget att göra ett sista färskförsök för syskon. Sommaren blir det mycket husvagn där vi upptäcker nya platser tillsammans.

Det finns mycket mer jag gärna ser. Både roliga och även mindre roliga - de är mer för nyttans skull. Sådant praktiskt som måste göras även om det inte alltid är särskilt roligt. Vi måste avsätta tid för gården, planera och fundera vad vi vill. Ska vi sätta igång med renovering/utbyggnad? Det är ju mest osäkerheten på längsgående riksväg som spökar.

Nåväl. Vi går mot ett nytt år. Nya tider. Vår kväll blir lugn i stugan. God mat och dryck. Får se hur länge Mileon orkar vara vaken. Han får styra våran kväll.

Till fjälls

Julafton blev inte som vi tänkt oss. Magsjuk systerson gjorde att planerna blev drastiskt ändrade genom att vi åkte till lillebror för en jullunch. Sedan åkte vi vidare norrut till Fjätervålen där vi har stuga. Svärföräldrarna väntade oss och vi fick fika på kvällen när vi kom, sen blev vi visade våran stuga vi skulle sova i. Blir annars så trångt i stugan så svärföräldrarna och deras tre hundar sover i deras och vi lånar en av grannarnas gäststuga.

Vi har det jättebra men har haft det väldigt kallt med snitt -22 grader. Det är inga sköna grader att vistas ute i längre stunder. Men lite har vi hunnit med utomhus iallafall och nu verkar det bli lite varmare framöver så kan vi snart vara ute längre stunder med.

Vyerna är underbara. Krispig luft och tystnaden är.. guld! Helt tyst blir det ju inte med babbelkvarnen Mileon... man får vila öronen när han sover ;-)

Mileon följde med och handlade idag nere vid Fjätervålens skidbacke. Han skulle prompt ha marshmallows som vi kunde grilla. Pappan var inte lika glad i idén men klart han ska få bestämma lite han med :-)

Fjärde advent

Fjärde ljuset tänt. December har gått i rasande fart och nu är det tre dagar kvar till julafton. I år har ambitionen varit minst sagt obefintlig. December har varit en tuff månad för mamman. För mitt eget bästa har det inte blivit så mycket gjort och dagarna innan julafton känns det ändå helt okej. Mycket är för vi inte kommer fira jul hemma utan är bjudna till storasyster Tina med familj. Får fixa lite småsaker men jag slipper ta lasset med allt runtom. Givetvis hjälper jag gärna till om det behövs eller köper in något som fattas eller behövs extra. Så tacksam för min fina syster som alltid finns där för mig och min familj. Blir alldeles varm inombords och tårögd. ♡

På juldagen packar vi in oss och beger oss norrut till fjällen. Vi får njuta av krispig kyla, snö, god mat, lugnet, långa promenader, pulkabackar, tidningar, stjärnklara kvällar. Till nyår blir det nog bubbel skulle jag tro och en och annan raket.

Jag har ett nyårslöfte i år. Ett löfte jag måste hålla. För min skull. Nästa år ska jag påbörja samtal med terapeut. Ska få tummen ur och äntligen bearbeta massor av skräp som ligger i min ryggsäck och tynger, sorg som pyr,  bitterheten och få schack på röran som tar sån onödig energi.

Men först sista krafttagen. Jag jobbar dagarna innan julafton så idag måste jag tvätta och packa vidare.

☆ God Jul ☆

Jul på dagis

I Måndags var det luciafirande på Mileons dagis. De slog ihop det med den andra avdelningen med de stora barnen så det var många fina tärnor, lucior,  nissar,  stjärngossar och pepparkaksgubbar i luciatåget. Barnen sjöng så fint och engagerat. Även Mileon som vid tidigare  uppträdande varit rätt tyst,  sjöng och var med i alla handgester de övat in. Uppträdandet var utomhus i år så det var även det lustigt att se då alla barnen hade tjocka overaller under sina dräkter.

Efteråt blev vi bjudna på pepparkakor och glögg/saft. Mysigt men väldigt rörigt och kallt för oss föräldrar som inte varit lika bra på att klä på oss som barnen :-)

Mileon och hans bästis Oliver kom lustigt nog i likadan outfit. Vi skrattade gott åt det då den outfiten inte fanns i någon butik utan kunde beställas på nätet. Hur stor är det sammanträffandet? Söta var dem iallafall våra tomtenissar. Oliver är huvudet längre än Mileon,  och då är inte våran M någon kortis heller.

Pepparkakor är väldans gott det!

Mileon och Oliver

Idag lämnade Mileon julklappar till sina fröknar Linda,  Sussi och Maria. I år fick dem en fin glasflaska med vid kork,  fylld med godis och trisslotter. Det är alltid lika klurigt vad man ska hitta på eller köpa. Men roligt att ge för att visa uppskattning, Mileon har så bra pedagoger runt sig och vi trivs så bra med dem!

Och Mileon kom hem med finaste julklappen till oss! Han har gjort något på dagis och skrivit en god jul hälsning. Hur sött är inte det? Vad som gömmer sig i paketet får vi väl se på julafton :-) Den får ligga under granen så länge.

Saknaden är stor

Idag är det fyra år sedan du tog ditt sista andetag. Då cancern vred det sista ur dig, du var envis och kämpade tillbaka i tre år. Tre år levde du med den förbannade cancer som knackade på din och våra axlar, flåsade dig i nacken och gjorde livet väldigt grått stundtals med smärta, rädsla och sorg.

Så är det nu årsdag, igen. Jag kommer aldrig glömma dagen. Aldrig. När vi bad att få fönsternyckeln för att kunna öppna fönstret i den sal du låg i, timmen efter du somnat in. Vi släppte ut din själ från rummet, du fick äntligen själv valmöjligheten för dig själv igen. Du var fri från det onda. 

Tänder ljus, även på din plats i vitrinskåpet. En mer brandsäker lösning där, men ändock ett ljus för dig älskade mamma. Vi är många som saknar dig. Mileon pratar ofta om dig och han är ledsen att han inte minns dig, men det är inte så konstigt så liten som han var.. Det gör ont att prata om dig med honom, för han aldrig fick riktigt uppleva den fina mormor du var!

Jag hoppas du är med oss i mycket av det vi gör ändå, önskar hett varje gång att du kunde vara med oss på riktigt. Att hela resan med cancer hade varit en ond mardröm. 

Älskar dig bästa mamma!

Som jag önskat

Det har varit rätt orkeslöst. Men idag skulle Mileons kalas hållas. Var bara att skyndsamt få ihop gofika och allt piff. Mileon önskade sig tema på kalaset och i år blev det skelett och döskallar. Vimplar och ballonger. Konfetti och ett eget fikabord med döskallar. En 4 åring väntade ihjäl sig på att klockan slog 14 och alla gäster som skulle komma.

Presenter revs upp på löpande band! Och vi åt glass i stora lass med roliga topping-alternativ. Poppis för barnen! Kakor och kakor. Mums. Det blev härligt stökigt och varmt. Precis som det ska vara.

Mileon var jättenöjd och sa att det blev precis som han önskat. Gullehjärtat!  Blir varm i kropp o själ, han är verkligen vårat lyckopiller.  Trots det varit tungt och motigt så gör man det bästa man kan. Den bäste ska ha det bästa. ♡

Så skört...

Livet är så spräckligt skört. Ibland sådär så det nästan frasar bara man tänker på det. Idag fick jag ett otroligt smärtsamt besked på jobbet. Genast vek sig mina ben. Jag sjönk ihop där och då. Pulsen dunkade hårt innanför. Det får inte vara så, jag vill inte att världen ska vara mer orättvis.

En av mina bästa barndomsvänner har somnat in. Efter år med psykisk sjukdom som tagit enormt på hälsan då sömnen varit näst intill obefintlig trots mediciner. Kroppen orkade inte till slut. Det blev för jobbigt och med sömnmedel i kroppen somnade hon in. Som det verkar helt oavsiktligt. Hon efterlämnar sig två söner och en fin man som behandlade henne som en prinsessa!

Jag slits itu. Jag orkar inte mer motgångar. Har mycket att bearbeta som jag bara trycker ifrån mig. Vet att jag måste vårda mig själv också, det finns hjälp och stöd att få. Men jag har och är så förbannat stolt för att söka hjälp.

Min fina älva. Jag vet att du har det bra nu. Mina tårar trillar för dig. Jag kommer sakna den galna människa du är. Den människa som fick mig att öppna mina ögon, att alla behöver inte vara stöpta i samma formar. Att man ska vara den man är. Du blev så utsatt som yngre, för du stod ut.. det gjorde ont i mig att se alla stod tyst och såg på den mobbingen som föregick.  Jag sa ifrån. Jag älskade dig för du var dig själv, trots alla försökte få dig att vara nån du inte var. Vår vänskap. Även om vi periodvis inte hade så bra kontakt och möttes igen så var det som innan. Vi tog alltid igen och upp där vi slutade. No matter what. No hard feelings. Älskade vän.. jag är ledsen att vi inte hann ta den där fikan som gång på gång blev framskjuten. Jag vet att du hade det jobbigt och jag hoppades att du snart skulle bli lite bättre i din sjukdom. Få en bättre period. Men tyvärr kom den aldrig. Sjukdomen vann över dig. Förbannade sjukdom.

Du fattas mig vännen. Finaste älvan min..

TB 2 december 2010

Klockan närmar sig 20, hela dagen har fokuset varit att få igång värkarbetet. Efter bekräftad tidig vattenavgång den 30/11 så vart vi kvar på förlossningen i observationsrum. Jag hade fått tillbringat dygnen på det rummet och hört alla födande kvinnor vråla, gråta och frusta bara en vägg emellan. Men kroppen ville själv inte sätta igång det hela så det blev dropp och piller i muffen ett par vändor.

Och nu... kvällen är här och pinvärkarna avlöser varandra. Men det känns som de snart förändras och gör mer nytta. Lilla bebisen i magen är stilla men de på förlossningen kollar noga av hur det står till så jag är inte orolig.  Mer ovan att han inte håller låda som annars.

Jag hoppas att det är överstökat senast till morgonen. Är rätt less och rastlös på att bara vänta. Även om pinvärkarna ger en smäll på fingrarna så kommer det just nu inte så himla frekvent. De kommer dock igång ordentligt strax innan midnatt. Då vågar jag inte tappa fokus på att andas. Är rädd att jag ska freaka ur helt och hållet. Det är tur jag inte då visste vilken natt jag har att vänta mig...

Så här efterhand. Aldrig mer igångsättning!