Ringar på vattnet

Det händer mycket. Förändringar som bildar ringar på vattnet. Övermäktigt stundtals och man hinner knappt återhämta sig förräns något nytt slår en över ansiktet.

Men... jag ids inte skriva. Jag vill men känner att bloggen är fel forum. Bloggen har blivit ett ställe där vänner uppdaterat sig och därefter inte heller hör av sig osv.  Jag är inte heller världens bästa vän och ska inte heller ha någon guldstjärna för det då jag är väl medveten att min ansvarsdel för vänner varit så oprioriterad av... mycket goda anledningar.

Men.. igen. Jag är ledsen att det blivit så. Försöker mest hålla huvudet ovanför ytan och rodda vardagen. Tacksam över fina kollegor som blivit nästan den största biten jag har fått min 'sociala' del ifrån. Jag hinner och orkar inte mer. Att ta initiativ gång på gång till vänner.. jag har inte energin nu. Önskan finns men orken finns inte. Det är otroligt jobbigt och mår skit men så är mitt liv just nu.

Jag sätter punkt. Min ventil blir på andra håll, eller sätt - än just här när jag mår som jag gör.

Babyboom

Nu är det en period i mitt liv där bekanta,  vänner och kollegor är produktiva. Det föds små underverk, det jäser magar och så kommer det nyheter att dem väntar smått och magarna snart skymtar.

Glad för dessa! Men klart det skaver i mig. Önskar så att det fanns bebis-garanti med IVF.

Är så kluven om vi ska köra fler frysförsök. Vi har ju en hel bunt kvar i frysen. Ska vi ge oss? När går gränsen?
Jag känner mig inte klar. Men ändå känslan att det är så mycket pengar för.. vadå? Hittills ingenting. Är så mycket tråkiga känslor som bubblar upp då och då..

Kollegor har fixat biffen via hem-insemination på grund av kostnaderna. Synd att man är defekt i kvinnosystemet själv. Har ingen aning när jag ägglossar ifrån rätt äggledare.. och så blir man äldre och oddsen generellt lägre med det. 
Är lite trött på orättvisan just nu. Så enklare det vore om det inte handlade om att köra roulette om sina pengar. Andra kan göra roligare saker för sina..

Nä. Jag sätter punkt här. Orkar inte ens skriva om eländet. Jag är inte färdig. Det gör ont.

Man vet att man har ett speciellt barn när......

.....man får tillbringa fritiden att driva runt på kyrkogårdar än att hänga med de andra i lekparker.

....barnet rusar upp 4.00 ping och är i gasen till 22.30 ping.

....ungen konverserar bättre på engelska än en annan.

Frågor på det?!

Du överraskar mig!

Vid det här laget så får man alltid förbereda och sedan lirka för att få M in i en dusch/ett bad. Idag stormade han in efter varit ute på baksidan och påstod att han var skitig och luktade illa. Han skulle prompt bada. Jag nekar såklart inte så vi skyndade oss in i badrummet.

Heja M! Även om det så är en tillfällighet så är det ett framsteg! :-)

Det är så ofattbart att M bara går denna och nästa vecka på förskolan. Sen blir det sommarlov för hela bunten. Som vi pusslat i sommar men M slipper ha ångest för nya lokaler och roterande sommarvikarier på fritids som han sen hör till. Jag hoppas så att övergången ska gå så smärtfri som möjligt. Det blir stora förändringar, helt klart!

Lilla mor

Mors dag. Vi firar inte speciellt. Jag förväntar mig inget. M frågade mig veckan innan om vi skulle fira med fika. Fick välja vad jag ville. Omtänksamma lilla killen min!

Matbordet är belamrat med vaser och gamla glasburkar. Fyllda med egenplockade blommor. Han är så genuint fin min pojk!! Blir så varm i hjärtat!

Det lindrar den onda delen av hjärtat idag. En del fattas mig. Jag saknar hennes röst, hennes värme, hennes humor.. Tyvärr kommer jag aldrig få fira min lilla mamma mer än att lägga blommor på hennes grav. Idag kom jag inte ens dit. Det är lite mycket nu och jag önskar jag var stark nog.. men lilla mamma förstår. Saknar dig ♡

Word word

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

..................................................................................................................................................................................................................................

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Melissa Horn - Sen en tid tillbaka

#$!!%÷$#(**!!

Okej. Enough.

Jag är så JÄVLA less på att kriga om ALLT! Snart brister nåt i huvudet på mig och någon får hämta mig i vitskjortan. Kommer aldrig förstå upplägget, att barnhabilliteringen finns för barnen med funktionshinder - fysiska som psykiska. Men de går på knäna och hinner in med. Det är de som skriker mest som får tider, samtal, stöd och tips. Jag är så rabiat less att veva, fäkta och vråla mig hes för att överrösta andra - som har lika stort behov att också få hjälp att hålla sig ovanför ytan. Hör ni??! Helt bisarrt!

Man orkar inte hur länge som helst. Och nu är det dags igen. De har så GENERÖST erbjudit sig att vara med på överlämningssamtal med skolan. Fint. Mindre fint att de inte ens prioriterat att ens träffat Mileon själv innan dess och fått en egen uppfattning hur läget är och hur pass mycket stöd han behöver. De har endast våran historia och psykologutlåtandet vid diagnossättningen. Så va de ska tillföra mötet är jag galet intresserad av. De vet givet att M kommer behöva otroligt mycket stöd. Men allt ligger på is... vi ska avvakta till skolan startat och han landat. Öh. Jo.. det är ju just det. Att ens få honom till skolan och ge han en bra start?! Han våndas dagligen vad som komma skall. Nya miljöer, rutiner, människor. Att inte veta och vara förberedd..

Detta ska vi alltså försöka klämma in på ett pyttigt möte? Jo. Eller hur..

Det gör ont i hela mig. Jag mår dåligt dagligen av detta. Har vi gjort rätt val? Skulle vi ansökt om ett till år i förskolan ändå?
Jag önskade så att M kunde känna sig hyffsat trygg i vad som komma skall. Men tyvärr är det en skräck för honom..

Känner mig så jävla värdelös som inte kan trygga nog för honom. Trots förberedelser, besök... han våndas ändå vår lille skatt. Han har inte en egen bild av hur det ska bli. Förändring vet han men sem brister det och han blir rädd och osäker.

Imorgon ska jag återigen tjaffsa i telefonen. Ikväll... ska jag bara samla krafterna till det..
Jag förstår varför det är så många föräldrar med NPF barn som går in i väggen..