Okej. Enough.
Jag är så JÄVLA less på att kriga om ALLT! Snart brister nåt i huvudet på mig och någon får hämta mig i vitskjortan. Kommer aldrig förstå upplägget, att barnhabilliteringen finns för barnen med funktionshinder - fysiska som psykiska. Men de går på knäna och hinner in med. Det är de som skriker mest som får tider, samtal, stöd och tips. Jag är så rabiat less att veva, fäkta och vråla mig hes för att överrösta andra - som har lika stort behov att också få hjälp att hålla sig ovanför ytan. Hör ni??! Helt bisarrt!
Man orkar inte hur länge som helst. Och nu är det dags igen. De har så GENERÖST erbjudit sig att vara med på överlämningssamtal med skolan. Fint. Mindre fint att de inte ens prioriterat att ens träffat Mileon själv innan dess och fått en egen uppfattning hur läget är och hur pass mycket stöd han behöver. De har endast våran historia och psykologutlåtandet vid diagnossättningen. Så va de ska tillföra mötet är jag galet intresserad av. De vet givet att M kommer behöva otroligt mycket stöd. Men allt ligger på is... vi ska avvakta till skolan startat och han landat. Öh. Jo.. det är ju just det. Att ens få honom till skolan och ge han en bra start?! Han våndas dagligen vad som komma skall. Nya miljöer, rutiner, människor. Att inte veta och vara förberedd..
Detta ska vi alltså försöka klämma in på ett pyttigt möte? Jo. Eller hur..
Det gör ont i hela mig. Jag mår dåligt dagligen av detta. Har vi gjort rätt val? Skulle vi ansökt om ett till år i förskolan ändå?
Jag önskade så att M kunde känna sig hyffsat trygg i vad som komma skall. Men tyvärr är det en skräck för honom..
Känner mig så jävla värdelös som inte kan trygga nog för honom. Trots förberedelser, besök... han våndas ändå vår lille skatt. Han har inte en egen bild av hur det ska bli. Förändring vet han men sem brister det och han blir rädd och osäker.
Imorgon ska jag återigen tjaffsa i telefonen. Ikväll... ska jag bara samla krafterna till det..
Jag förstår varför det är så många föräldrar med NPF barn som går in i väggen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar