Förbannade skit

Ja man får svära, i textform! För än läser inte sonen ;-) Imorse sa jag "fan" och sedan hördes "fan, fan, fan". Pappan ryckte in och slätade över med "sa du elefant?" och därefter var "fan" borta ur minnet för denna gången. Ha ha!

Varför jag svär är för jag är så ledsen över den nya situationen som förvisso skulle komma nån gång i framtiden då jag faktiskt är kroniskt sjuk. Nu är skovet kommen och jag har haft det otroligt jobbigt att bita ihop för heltidsjobb och 3 timmars resväg. Att jag sedan knappt kan sova nattetid är en annan femma.. Ringde igår till urologen men där var jag utremissad då jag inte behövt vård hos dem på över två år, men de skulle hjälpa mig men det tar flera veckor innan jag kommer få en tid då det är kö. Sedan får jag helt enkelt begära second opinion på större sjukhus i annat landsting - för jag vet redan vad som kommer upp på urologen här. Jag har tyvärr inte så bra erfarenhet av dem sedan jag flyttade hit och bytte landsting, blivit otroligt dåligt behandlad av läkaren - tror jag även skrev något om det som gravid då jag fått en telefonremiss till honom utav spec.mvc. Totalt onödigt tyckte han för det fanns inget att göra, och jag skulle skylla mig själv som satt mig i den situationen o bli gravid som kroniskt sjuk - så om jag skulle få skov eller något annat kopplat ihop med min sjukdom som gravid så var det långnäsa för mig då. Och sedan var jag absolut tablettmissbrukare och yada yada, trots att jag inte ens åt några som helst tabletter på ett år minst då (och inte heller haft några som helst abstinensbesvär som han även sa att jag måste ha/haft)..Jag minns alltihopa, var jag befann mig, klockslag... Jag satt och försökte förklara, åter förklara men han var som en upprepad grammofonskiva - kunde inte alls ta sig tid att lyssna på mig, min oro när spec. läkaren sått frö i huvudet på mig. Tänk om....

Så jag blev inte särskilt klokare eller lugnare, och tilliten bortblåst på fem röda. Jag känner mig än idag otroligt kränkt och har svårt att se mig som patient där i framtiden. Då söker jag mig hellre till sjukhus som är mer specialiserade på den sjukdomen jag har - även om det för mig betyder att jag får mycket längre resväg vid sjukhusbesöken.

Alltså... jag blev nu hänvisad till min vårdcentral för akut hjälp - hamnar hos en ny allmänläkare som faktiskt var BRA, även om hon påttalade flera gånger att hon inte var någon urolog - så kunde hon ändå grunderna. Det är tyvärr inte alla som ens har det som jag mött längs vägen efter min diagnos.

Kläm och känn, prat och tårar. Det blir ett bakslag varje gång, en smäll i ansiktet när man inte orkar med. Jag lever med ständig värk men blivit tvungen att lära mig leva med den då det varit sådan oförståelse inom sjukvården. Men när värken eskalerar och jag har svårt att koncentrera mig, stå, sitta, sova.. då blir allt för mycket. Mina depåer börjar ta slut. Läkaren berömde mig för jag orkat stå ut så länge, så många år. Och förstod också att jag inte ville ta utvägen att opereras nu, så ung. Jag är livrädd. Har jag otur så kommer jag inte uppleva saker i framtiden, som barnbarn om jag gör operationen nu.. Livrädd.

Jag vill inte vara handikappad. Jag försöker inte låta min sjukdom begränsa mig. Men det blir bakslag. Men jag börjar acceptera att kroppen orkar inte, jag måste stanna upp och hoppas att sjukvården även är med mig, förstår mig - ja förstår mig bättre NU än förr. Det är ohållbart i längden. Jag vägrar sjukpensioneras. Men det måste finnas planer hur vi ska gå tillväga, hur jag ska orka arbeta och leva ett drägligt liv när jag hamnar i mina svackor.

I väntan på ytterligare bedömning hos urolog och second opinion så blev det sjukskrivning 50% och värktabletter som förhoppningsvis biter mer än de receptfria.

Min underbara chef är... guld! Hon stöttar och peppar, dock är hon bortrest nu ett par dagar - inbokad i möten nästintill hela dagarna. Så hon skulle ringa upp mig ikväll för hur det gått idag på vårdcentralen och vilken grads sjukskrivning det förmodligen blev. Så får vi planera så gott vi kan även på jobbet.

Läkaren idag frågade mig hur mycket jag skulle kunna jobba, sa 75% men hon ansåg att jag även skulle se till restiden med och tyckte själv 50% så får vi gå upp i grad framöver annars. Jag är väl kanske optimistisk vad vet jag? Känns som man bara kommer hinna till jobbet och vända om dagarna. Har inte heller kollat tågtider och liknande med, och inte heller mina tidigare inplanerade föräldradagar - hur det blir med sådant? Känner mig nollställd, blanco. Så mycket som rör sig i mitt huvud just nu.