Två år sedan nu när flytningarna var mer eller mindre vatten och jag blev dumförklarad av barnmorskan i vanlig ordning att det var så normalt så. Två år sedan så var det -25 grader, massor av snö och vi byltade på oss ytterkläder för att åka till ett trävaruhus för att köpa virke till den kommande bebisens rum som vi höll på att renovera för fullt. Två år sedan då vattnet verkligen forsade nerför mina ben, i täckbyxorna, utomhus i kylan. Kommer aldrig glömma alla tankar som malde på, jag var livrädd. Trodde det var blod. Utan att nämna något till maken som flitigt lastade släpvagnen full så pallrade jag mig in i butiken till deras toalett. Ett djupt andetag innan jag drog ner täckbyxor, byxor och trosor. Lukten smällde tillbaka mot en. Hav, salt. Ingen rödaktig vätska, bara väldigt blött..
Vi åker hemåt och lastar av, det var inte förräns då jag berättade för maken att jag skulle gå in och ringa förlossningen.
Där blev vi ju kvar och de extrem långsamma timmarna i väntan på ev. värkar hade startat......
Är så häftigt att tänka tillbaka på hur det var. Kram!
SvaraRaderaMen gud, hur lyckades du inte tala om det för honom!? :-P
SvaraRadera