Jag blev rätt bränd efter vårat olyckliga syskonförsök som slutade med MA och komplikationer därefter som tog lång tid att få bukt på. Och sedan misslyckas på nästa försök med det sista embryot från frysen. Ett år sedan jag genomgick en abort, jag fick välja själv om jag önskade vara inskriven på kvinnokliniken eller låta det ha sin gång hemma efter jag tagit den första tabletten. Ville inte liga på samma avdelning där min mamma somnade in, just då var allt bara för mycket. Jag körde hem med tårarna trillandes, ett under att bil och jag kom hem helskinnade.. Tog cytotec tabletterna som man skulle. Blödde och hade sammandragningar utav dess like. Några dagar senare på återbesök för ultraljud, prover osv. Livmodern fylld med vätska, tappades på nån sörja. Livmodern fylldes på nytt flertal gånger, de fick skicka vätskan på analys. Jag var öm och hade ont, men sa inte så mycket. Var mest bitter. Fick mediciner. Återkoll på återkoll.
Blev less, kände inte alls för att starta om när vi väl kom på banan igen. Men vi hade en kvar i frysen. Chansar. FAIL. Ridå. Syskonverkstad, hej då!
Ett år sen. Jag börjar faktiskt längta, jag känner inte den där känslan "ah, men det gör inget att det inte blev något syskon" utan det är mer känslan av saknad efter det vi aldrig fick, sting av avundsjukan när man ser gravida. Är där jag var innan vi lyckades med Mileon. Det gör ont att känna så. Men ändå känns det skönt att jag inte är helt kall för ämnet som jag varit så länge. Har funderat så otroligt mycket om vi ska nöja oss med vår prins, och även ansett att det varit okej att tänka så. Men nu, nej. Även om vi måste börja om från början, det handlar om stora summor pengar också - så vill jag åtminstone ge det ett IVF försök, även om tanken på IVF skrämmer mig enormt. Det är inte så bara med allt. Världens dåligaste berg och dalbana man inte vill åka, men får åka med "för man måste".
Blivit så otroligt mycket blödigare sen Mileon kom till världen, och att sitta och skriva om detta får det att stockas i halsen - det trycker och gör ont i hela kroppen, tårarna bränner bakom ögonlocken..
Önskar så man slapp denna kamp!
Förstår att det känns himla tufft! Jag var väldigt rädd innan vårt syskonförsök att just få tillbaka den där känslan innan vi fick E, men sen hade vi ju en himla himla tur som lyckades med vår frysis. Den där kampen önskar man ju verkligen ingen.
SvaraRaderaJag hoppas att det är nästa ivf som funkar och ger er ett syskon!
Kram!
Kram älskade systeryster!!!
SvaraRaderaJag känner så väl igen mig i ditt inlägg! Skickar en massa kramar till dig och hoppas att ni ska få erat efterlängtade syskon.
SvaraRaderaMassa massa kramar <3 <3
SvaraRaderaTänker på er och hoppas så innerligt att Mileon ska få bli storebror och att ni ska få er efterlängtade lilla skrutt <3
SvaraRaderaSv: Jag lyckades rädda bodyn, galltvålen är min bästa vän ;)
Fina! Jag vet att det är tufft. Att vår bergodalbana gick felfritt hela vägen får mig att känna mig ond. Alla som försöker gång på gång, pengar, svett i tårar! Det gör så ont att stå på sidan av!
SvaraRaderaStor Kram
Jag haller tummarna for er!! Du ar otrolig som orkar med allt. Mileon ar lycklig som har en sa stark mamma :0) Han ar hur sot & go somhelst! Jag hoppas vi kan ses igen snart (men det ar sa dyrt att resa sa jag vet inte nar det blir av...)God Jul till er alla! Och jag hoppas pa ett riktigt gott nytt ar for er!!!
SvaraRadera