Tårar till kex med smör

Det är så. Ibland sköljer bara vissa minnen över en och smärtan tar vid, sådär så det bränner och svider i ett öppet varande sår. Såret som är osynligt. Det läker aldrig helt. Men man lär sig leva skadad.

Att stå i köket, full fart med att bre ett par mariekex med smör och minnena kommer. Först ett leende men strax därefter kommer tårarna. Dessa kex påminner mig så mycket om mamma och bara timmen efter mamma tagit sitt sista andetag. Då blir vi syskon serverad kex, smör och te. Som om mamma hade bett sköterskorna göra det. Det kändes tryggt mitt i allt, som en hint att hon aldrig skulle lämna oss helt även om hon nu var borta fysiskt...