Idag är det fyra år sedan du tog ditt sista andetag. Då cancern vred det sista ur dig, du var envis och kämpade tillbaka i tre år. Tre år levde du med den förbannade cancer som knackade på din och våra axlar, flåsade dig i nacken och gjorde livet väldigt grått stundtals med smärta, rädsla och sorg.
Så är det nu årsdag, igen. Jag kommer aldrig glömma dagen. Aldrig. När vi bad att få fönsternyckeln för att kunna öppna fönstret i den sal du låg i, timmen efter du somnat in. Vi släppte ut din själ från rummet, du fick äntligen själv valmöjligheten för dig själv igen. Du var fri från det onda.
Tänder ljus, även på din plats i vitrinskåpet. En mer brandsäker lösning där, men ändock ett ljus för dig älskade mamma. Vi är många som saknar dig. Mileon pratar ofta om dig och han är ledsen att han inte minns dig, men det är inte så konstigt så liten som han var.. Det gör ont att prata om dig med honom, för han aldrig fick riktigt uppleva den fina mormor du var!
Jag hoppas du är med oss i mycket av det vi gör ändå, önskar hett varje gång att du kunde vara med oss på riktigt. Att hela resan med cancer hade varit en ond mardröm.
Älskar dig bästa mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar