Så skört...

Livet är så spräckligt skört. Ibland sådär så det nästan frasar bara man tänker på det. Idag fick jag ett otroligt smärtsamt besked på jobbet. Genast vek sig mina ben. Jag sjönk ihop där och då. Pulsen dunkade hårt innanför. Det får inte vara så, jag vill inte att världen ska vara mer orättvis.

En av mina bästa barndomsvänner har somnat in. Efter år med psykisk sjukdom som tagit enormt på hälsan då sömnen varit näst intill obefintlig trots mediciner. Kroppen orkade inte till slut. Det blev för jobbigt och med sömnmedel i kroppen somnade hon in. Som det verkar helt oavsiktligt. Hon efterlämnar sig två söner och en fin man som behandlade henne som en prinsessa!

Jag slits itu. Jag orkar inte mer motgångar. Har mycket att bearbeta som jag bara trycker ifrån mig. Vet att jag måste vårda mig själv också, det finns hjälp och stöd att få. Men jag har och är så förbannat stolt för att söka hjälp.

Min fina älva. Jag vet att du har det bra nu. Mina tårar trillar för dig. Jag kommer sakna den galna människa du är. Den människa som fick mig att öppna mina ögon, att alla behöver inte vara stöpta i samma formar. Att man ska vara den man är. Du blev så utsatt som yngre, för du stod ut.. det gjorde ont i mig att se alla stod tyst och såg på den mobbingen som föregick.  Jag sa ifrån. Jag älskade dig för du var dig själv, trots alla försökte få dig att vara nån du inte var. Vår vänskap. Även om vi periodvis inte hade så bra kontakt och möttes igen så var det som innan. Vi tog alltid igen och upp där vi slutade. No matter what. No hard feelings. Älskade vän.. jag är ledsen att vi inte hann ta den där fikan som gång på gång blev framskjuten. Jag vet att du hade det jobbigt och jag hoppades att du snart skulle bli lite bättre i din sjukdom. Få en bättre period. Men tyvärr kom den aldrig. Sjukdomen vann över dig. Förbannade sjukdom.

Du fattas mig vännen. Finaste älvan min..